Tid…

Jag vaknar av mej själv. Tittar upp på klockan och konstaterar att den inte är så mycket som den brukar vara när jag vaknar. Jag mår ändå lite dåligt av vetskapen om tiden för att jag hade intalat mej själv att jag skulle göra ett ärligt försök att stiga upp tidigt imorse och göra det jag kan för att vända tillbaka dygnet.

Jag sätter mej upp i sängen och loggar in på Facebook det första jag gör. Tragiskt men sant. Jag klär på mej hastigt, med tanken fortfarande i mitt huvud att jag skulle ha stigit upp tidigare. Det är både den tanken och det faktum att jag inte har ätit på väldigt länge som motiverar mej att skynda mej upp. Upp för att se efter i frysen om det finns några Gorbys kvar.

Innan jag gick upp talade jag med min syster över telefon. Hennes tid var ockuperad av arbete och hon hade inte möjlighet att hämta sina två avkommor från dagis. Så jag anlades den viktiga uppgiften. Vilket jag inte hade något emot eftersom nu hade jag ju något vettigt att fördriva tiden med.

Jag värmde och åt min Gorbys i lugn och ro, men avbröts av att min far ville att jag skulle åka och inhandla matvaror i förebyggande syfte för att underlätta aftonens förtäring av föda. Detta gjorde att jag helt plötsligt fick ont om tid. Men som en verklig tidsoptimist så tänkte jag att jag ändå hinner, innan jag ska vara på dagiset klockan sexton och trettio.

Tanken slog mej till och med att jag hinner förbi min vän, som vi kallar Claude, också. Han brukar vara bättre på att sova än mej, så jag kände att jag bara gjorde honom en tjänst om jag körde förbi och väckte honom. Han följde med mej till mataffären och på den knappa tiden som vi hade så hann han också inhandla lite dylikheter.

Jag lämnade av honom vid hans hem igen och körde lite för fort i riktning mot min systers avkommors dagis. Väl framme på dagiset så gick själva hämtningen bra, eftersom det är en sysselsättning jag är van och har gjort förut.

Arbetsuppgifterna som min syster blivit anställd för att utföra gjorde att hon blev lite sen hem från jobbet. Vilket i sin tur gjorde att jag fick spendera lite tid med de två avkommorna. I den här berättelsen kallar vi dom för Hugin och Munin.

Efter att min insats var fullföljd satte min resa av hemmåt igen. Jag kommer hem och möts av fiskpinneliknande ting i en stekpanna mitt på köksbordet. Det finns pulverpotatismos att tillgå också. Jag dricker ett glas mjölk till det och tackar sedan för maten som mina fäder givit mej.

Med stressen i nacken och lite för lång tid sedan jag sade till min vän, som vi kallar för Fred-Eric, att jag skulle infinna mej hos honom, sätter jag mej i mitt fortskaffningsmedel och kör iväg.

Jag kommer till Fred-Eric och han ställer sej nästan omedelbart och börjar tillaga sin middag. Han talar otydligt men jag lyckas snappa upp att han ska äta något i form av parisare. Jag sätter mej vid hans dator och loggar in på Facebook åter igen. Eftersom det var en tid sedan jag gjorde det vid det här laget.

Kvällen fortlöper och vi pratar om ett och annat oviktigt ämne. Och som från tomma intet kommer en tredje person in i vårt tidrum. I den här berättelsen kallar vi honom för Varja. Även han pratar otydligt men jag lyckas ändå hålla en någorlunda normal konversation med honom.

Varja hade anfötrott oss om att han skulle göra uppehåll i våran genemskap som vi hade hos Fred-Eric och åka och hämta sin mor. Han gjorde det för att inte komma tillbaka igen. Då Fred-Eric har regelbunden, daglig, sysselsättning i form av en slags så kallad utbildning att befinna sej vid.

Jag fick tillmötesgå samma öde som Varja och lämna Fred-Eric i fred när han bestämde att det var dags för honom att sova. Så att han kunde få den skönhetssömnen han förtjänar.

Enligt ryktesvägen så hade majoriteten av mina vänner stationerat sina ekipage hemma hos Claude. Jag styrde mitt fordon dit och välkomnades av ett gäng öldrickande killar som satt ute och rökte vid ett trädgårdsbord.

Väl inne i Claudes lägenhet bemöttes jag av tända ljus och chips. Det satt två sköna snubbar på en stol där bredvid också. Stämmningen var på topp, men Claude hade delad åsikt om hur många decibel som var lämpligt att spela utan att han skulle bli vräkt. Så volymen sänktes såklart litegrann.

Ovis om tiden så bestämde jag mej för att börja tänka på refrängen och eventuellt fara hem. Sagt och gjort, jag pratade en liten stund med några personer som befann sej i Claudes bostad. Sedan påbörjade jag min hemfärd.

När jag kommer hem tar jag fram min dator och loggar in på Facebook igen. Den här gången har jag bara i tanken; "fan, jag skulle ha stigit upp tidigare imorse".

Jag stänger dock omedelbart av datorn och lägger mej i sängen. Nu med tanken: "imorgon stiger jag upp tidigt, så att jag gör något vettigt av den tid jag får imorgon…"



SLUT.

Av: Viktor Gidlöf